Närkontakt

Vägen till jobbet. 16 mil mestadels genom skog. Här och där ett samhälle, en by, en gård. Efter Älvsbyn, Korsträsk och Vistträsk kommer en 5-6 mil lång sträcka utan nämnvärd bebyggelse.

Det är vinter och jag susar fram i 110 på den vita vägen. Ingen halka, för det är kallt. Nästan ingen trafik. Man möter en bil då och då. Vackra scenerier passerar. En renflock, tack och lov på ängen en bra bit ifrån vägen.

Solen skiner, men kylan gör att luften är fylld med små, små iskristaller som sveper in omgivningarna i ett isigt dis, som jämnar ut konturerna och får bergen, sjöarna och skogen att färgas i mjuka pasteller. Grårosa, vitt, grågrönt och isblått.

Vägen känner jag i minsta detalj. Har åkt här två gånger i veckan i närmare sex år nu. Varenda kurva, de flesta gupp, känner jag till. Viltspanarblicken påkopplad för att vara beredd om något skulle våga sig upp på vägen. Men var renarna brukar finnas känner man till.

Det är då det ibland inträffar. Var är jag? Hur långt har jag kvar. Plöstligt känner jag inte alls igen vägen, kan inte orientera mig. Inga kända orienteringspunkter vid sidan av vägen, inga igenkännbara kurvor.

Klockan på instrumentbrädan har plötsligt flyttat fram en kvart, eller tjugo minuter. Har jag passerat Åkroken? Vuotner? Eller Fjällbonäs? Jag vet inte. Så känner jag igen mig igen. Men har ingen som helst aning om hur jag kommit dit. Har inget minne av sträckan jag kört. Borta. Jag har varit helt borta. Men var?

En annan gång. En sommarförmiddag händer samma sak. Men denna gång reagerar jag på att motorn stannar, bara dör. Jag kopplar ur och låter bilen rulla. Det går ju rätt fort, och det är en lång nedförsbacke, så jag kommer rätt långt. Jag försöker få igång bilen igen, genom att lägga i växeln och så upp med kopplingen, handen på startnyckeln. Inget händer och slutligen rullar jag in till vägkanten. Lämpligt nog vid en parkeringsficka. Och jag vet inte var jag är. Känner inte igen mig. Mobilen har ingen täckning. Någon bil har jag inte sett på bra länge. Sitter bara och begrundar mitt öde och förstår att det någon gång kommer någon som kan hjälpa mig. Gör ett försök med startnyckeln. Bilen startar och jag kör vidare, som om inget hänt.

Senare, på verkstan, kan man förstås inte hitta något som kan förklara.

Det där hände då och då. Inte det där med motorstoppet, men den där känslan av att man varit borta. Vinter som sommar, i mörker och dagsljus och så småningom lärde jag mig ignorera det. Eftersom jag visste när jag startat, hur lång tid det tar att köra sträckan och när jag beräknas vara framme i Arvidsjaur, så kan jag räkna ut var jag befinner mig.

Men var jag varit under tiden, vet ingen.







Det finns andra, som delar mina erfarenheter.