.. just som vi parkerade vid utgångspunkten för vår blygsamma toppbestigning.
Blygsam, eftersom den planerade bestigningen är av en helt annan dignitet. Men vädret satte stopp. Igår såväl som idag. Men helt ger vi oss inte. Vi vill ut. Och det förde oss ut mot kusten och Kvalöya. Solen sken och det såg trots allt rätt hoppfullt ut. Tills vi parkerade. Där satt vi en stund i bilen.
- Typiskt, sa vi.
Men vi skönjde snart en blåfläck bland molnen och gjorde oss därför redo att ta tjuren vid hornen och ge oss iväg. Uppför, förstås. Rätt brant. Åtminstone på sina ställen. Men vi knegade på och stannade då och då för att njuta av utsikten över Ersfjorden. Kylan känner man inte så mycket av, när solen är mild och stigningen sätter fart på förbränningen i kroppen. Vi traskar på i god fart och kommer snart till toppen. Noll utsikt!
Från söder har ett gigantiskt och mörkt moln lurat utom synhåll bakom en dramatisk topp. Det har nu beslutat inta vår topp istället. Det är precis då vi planerat för en enkel lunch. Men vi inser snart att vi, svettiga och lätt anfådda inte känner oss hugade att sätta oss någonstans och frysa. Snöfallet, för det handlar om snö, tilltar. Vi beslutar alltså att vända neråt igenefter att ha gjort några tester bakom läklippor. Jag inser att det nog är rätt kyligt, eftersom snön faktiskt lägger sig på marken. Den smälter inte direkt när den tar mark utan blir kvar.
Det känns lite snöpligt, men vi var ju ute för att njuta och det kravet fick vi släppa. Delvis. Njutningen blev istället ett litet gårdsfik nere vid fjorden, med svagt norskt kaffe och en god bärkaka därtill, innan vi vände hemåt Tromsö i solsken.
Några timmar senare är jag nyduschad och varm. Och allt jag behöver göra är att vänta på middagen.
Livet är gott.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar