Kryssning I

Kryssningar har egentligen aldrig lockat mig till några längre sjöresor. Det händer för lite. Och att tänka mig att rusa iland på något stopp för att göra en färd till något utflyktsmål för att sedan återvända till båten, verkar stressigt. Så vill inte jag ha min resa.

Men ett dygn ombord ska jag väl klara. Ja - Det skulle till och med vara kul och intressant. Så i torsdags bordade jag med vänner och bil Hurtigrutens fartyg Kong Harald i Bodö med målet långt i nord, Tromsö.

Vi installerade oss i hytten, sedan jag lämnat in bilen medelst hiss någonstans i fartygets stora mage. Bara det ett äventyr. Sedan strosade vi omkring både ute på däck och inne i fartyget. Jag har alltid svårt att orientera mig på stora fartyg. Man har ju ingen uppfattning om vad som är för och akter när man är inne i fartyget med dess olika våningsplan och flera trapphus.

Klockan 15.00 lade vi ut och vi hälsades välkomna på norska, engelska, tyska, franska och finska. För svenska behövs ju inte. Man lärde sig ju norska redan i femte klass på min tid. Dessutom var vi svenskar i absolut minoritet. Norrmän såg eller hörde vi heller inte till. Förutom besättningen, förstås. Det var spanska, bred amerikanska, holländska, tyska och diverse andra språk som talades runt om oss.

Dessutom tillhörde vi nog "ungdomarna" ombord. Det var många rullatorer, kryckor, käppar, silverhår, rejäla tweedkläder och ulliga tröjor och grova skor med rågummisula som trampade omkring. Överallt. Trevlig stämning på "hemmet", skulle man kunna säga. Men knappast ämnat för svenska pensionärer. Jisses vad det kostade att närma sig ett kafé, eller restaurangen. Man kunde till exempel köpa en kaffemugg för hela resan. En speciell. Ful. Då fick man hämta kaffe varhelst och närhelst man träffade på en servering. Pris endast 349 norska kronor.

Nåväl - Den stora behållningen finns ju utanför båten. Det där fantastiska landskapet, som glider förbi i maklig takt. De korta stoppen i små eller stora hamnar. Och sedan landskap igen. Ljuset modellerar fram silhuetter. Allt är föränderligt. Vädret skonsamt, ja till och med skönt, med svaga vindar. Inget gung.

Mot kvällningen närmade vi oss Lofotens taggiga silhuett

Kvällen kom och det blev middag i tjusig restaurang, där vi fick sista bordet. Åtminstone påstods det så, när vi bokade. Visst var det mycket folk, men vid andra sittningen där vi, av den kontinentala middagstypen oftast vill vara med, fanns flera lediga bord. Där satt vi och spisade trerättersmeny med vinpaket medan mörkret sänkte sig utanför fönstren och endast små ljuspunkter syntes från de många små samhällena som ligger där och blomstrar. För i Norge satsar man på hela landet.

Kaffet intogs i Fridtjof Nansen-salongen, eller var det baren.


I sena kvällen passerade vi Stamsund och Svolvaer. Bekanta ställen som jag besökt flera gånger förut via landvägen. Därefter fanns en höjdpunkt i resan som annonserades särskilt. Vi skulle gå in i Raftsundet och där göra en avstickare in i Trollfjorden. Det är en mycket, mycket snäv och smal blindtarm på några kilometer, där dessa stora fartyg går in mellan klippväggarna, som man nästan kan ta på. Längst inne finns två små boställen och svängrum nog för fartyget att vända och köra ut igen. Mörkret förutsatte förstås belysning. Fartygets starka strålkastare lyste upp de vackert mönstrade väggarna. Det började närma sig midnatt och på deck syv serverades trollsoppa och ett te "me noe godt i". Te med rom, alltså. Gott och trevligt. Turisterna, dit även vi nedlät oss att räknas in, minglade runt och sa åååh, oooh, look, marvellous, awesome, très beau, schööön, wunderschön, kauniisti!

Turisterna betalade glatt. Så även vi själva.

Natten kom och med den en skön sömn i dunbolstersängar. Nöjd med dag ett.

 *****