Alltså drar jag ner mot Södra hamnen, där en iskall vind sveper in från havet. De där 9 plusgraderna känns inte alls här. Men jag tänkte - nä, nu är det jag som bestämmer. Och jag strävade vidare, glad att jag tog en liten halsduk och handskar.
 |
| Det blommar i stan ... |
 |
| .. men palmerna har inte grönskat ännu. |
Undrar om det är leda som även andra känner. För jag tycker att de få jag möter verkar mera sökande; sökande efter mänsklig kontakt. De flesta hejar. En äldre dam håller ut händerna och tittar menande upp mot skyn, som just då öppnade sig med en rejäl hagelskur.
- Det är majprilväder, sa jag.
Hon skrattade. Och så gick vi vidare.
En annan dam, som jag mötte, vinkade på avstånd. Det var ingen jag kände. Men beteendet stämmer med min teori; folk upplever att gemenskapen har blivit förstärkt. Vi sitter alla i samma båt.
Plötsligt, när jag står och fipplar med mobilen, för att få en snygg bild (Se bloggvinjetten!), kommer en ung kille med hund runt "hörnet" och hamnar liksom tre meter från mig. En fin, stor dalmatiner.
- Oj, vilken fin hund, sa jag.
- Jo, hon är fin, sa han.
Hunden kommer fram emot mig och jag klappar om den. Det gör att den viftar på svansen och vill vara nära, nära.
- Oj, säger killen. Sådär brukar hon aldrig göra.
Jag konstaterar att det händer igen. Hundar gillar mig. Jag gillar hundar.
Vi pratar en stund. Hunden står hela tiden nära.
- Hon hårar en del, säger killen.
- Jamen, det är ju vår.
Jag borstar av de hårstrån som fastnat på mig, utan problem, innan vi skiljs åt.
På hemväg kommer solen fram och jag får dessutom medvind. Skönt.
Går genom stan och är snart hemma igen.
Sådär'ja - det blev 13589 steg. Jag är nöjd.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.