.. kunna sitta hela dagen. Går man ut och käkar lunch klockan 11 på förmiddagen, får man plats vid fönstret. Det känns som att sitta på en uteservering och studera gatulivet. Ett liv som inte är så mycket liv nuförtiden.
Oj, så lugnt det är. På restaurangen kan jag räkna till ett tiotal gäster under den timma vi sitter där. Pratar med hon som är chef. Hon är nästan släkt.
- Jag har fått säga upp ännu en nu, suckar hon. Inte kul.
Vi äter vår Wallenbergare och glor. Alltid intressant. Inte mindre än 14 bekanta ansikten passerar där utanför fönstren, eller glasväggen som det egentligen är. Några vinkar glatt. Andra ilar förbi utan att snegla in.
Efter kaffet släntrar vi hemåt.
*****
Pratada just med äldsta dottern som arbetar på KS med covidpatienter. Nu ska dom ha hand om 4 patienter i stället för 2 (alltså den grupp på ssk som hon arbetar med) och det är ungefär som i våras. Nu var hon på väg till ännu några nattpass.
SvaraRadera@ Elisabet
SvaraRaderaHälsa kämpen!