Och somrarna här brukar inte heller gå av för hackor.
Det enda jag saknar för att det ska bli fulländat är några grönrosagulsprakande vinterhimlar. Norrsken har vi inte sett den här vintern, ännu.
Det är bara att tacka och ta emot. Njuta av de fria vita vidderna. Den fullständigt vindstilla dagen. Höra skidornas frasande i fräsch, torr snö och låta alla tio minusgrader komma ner i lungorna.
En lätt missnöjd människa mötte vi på dagens färd. Han skymtade borta vid horisonten vid en orangesvarttransparent skapelse av stora mått. Och inte förrän vi närmade oss förstod vi vad det var.
- Hej, hälsade han glatt, och pysslade med en mängd linor och tampar.
- Hej, sa jag. Ja du har det inte så lätt idag.
- Nä. Jag trodde de skulle bli bättre. Det rapporterades 3,8 meter per sekund ute vid Larsgrundet.
- Men inte här, sade jag.
- Nej, inte här, suckade han.
Han var drakskidåkare. Och det är inte så enkelt, när luften står klar och helt stilla. Nu höll han på att packa ihop och ge upp för dagen.
Vi vände åter mot vår stuga i våra egna spår. Det går fort, när man slipper spåra. I skarven mellan havsisen och stranden ligger snön alltid djupare än ute på isen. Där sjönk jag igenom och segnade ner i bottenlös vadd. Och höll inte på att ta mig upp. Det fanns ju inget att ta stöd mot. Armen åkte rakt ner i ett intet.
En granne råkar se mig.
- Är du ute och gör snöänglar?
- Jo, sa jag bara för att slippa fler frågor.
Det tog en stund och en del akrobatik innan jag var på fötter igen. Backen upp mot stugan är ungefär 50 meter och det blev turens jobbigaste.
Kaffe, bulle, rånepepparkaka. Det smakar gott efter turen.
En skön dusch. En sömnstund. Och nu behöver jag bara vänta på middagen.
Jag är ledig ikväll.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.