torsdag, februari 24, 2011

Värme

En liten mopsning har jag hunnit med idag. Det var hos Elisabet, som jag påstod att det är en myt att "2 grader i Sydsverige är som -30 i Nårrrrrland".

Det handlar om klädsel, hävdar jag, så jag skrev så här i hennes inlägg.

Det där med termobyxor verkar vara traumatiskt för folk söder om Mälaren. Hörde ett skräckblandat reportage av någon city-reporter från Stockholm, som hade besökt Helsingfors och upptäckt att damer där hade TÄCKBYXOR bevars! Hemska tanke.

Och så får man ideligen höra historier om att "ni däruppe i norr har inte samma kyla". Nä - det tror fasen det.

Vi har KLÄDER!

Luleå må ligga långt norrut. Men vi har kustklimat precis som alla andra kustnära ställen och alltså precis samma sorts kyla. Undantaget är februari-mars, då vårt friska klimat mer liknar det som finns i inlandet, då havet är helt fruset.

Jag går alltså inte på det där tjatet om att "30 minusgrader hos er är som 2 hos oss".



Jag fick ju mothugg förstås.
Men det höjer jag mig över.

*****
Andra bloggar om: , , , ,

10 kommentarer:

Ingela sa...

Man blir helt häpen när man ser sörlänningarna halka runt i loafers och jeans mitt i vintern. Jag hade täckbyxoorna (nr 3) i Göteborg i januari. Det var riktigt skönt.

Jag envisas med att tycka att kustklimat upplevs kallare än inlandsdito om vintern. I Luleå är det kallare än hos mej om det är femton minus. Åtminstone var det det i november 2010. Med täckbyxorna på.

Bert sa...

Ingela: Visst känns det kallare när det är fuktigt. Men "alla" tror att det är mycket kallare nere i Sydsverige än vad vi har. Det handlar bara om hur man klär sig, hävdar jag. Inte alla härifrån är så genomkloka som du att de tar med sig sina täckbyxor till Göteborg. Nä - man går på den där mildare temperaturen och klär sig "fint" istället. Och så går man där och fryser.

Jag minns ett TV-reportage som gjordes i frågan för en herrans massa år sedan. Folk på gatan intervjuades om sina vinterklädvanor i Stockholm. Det var en kall vinter någon gång i mitten av åttiotalet. Ingen - säger INGEN hade ens långkalsingar trots att det var tio, femton ja ner till tjugo grader minus. Tro fasen att man fryser!

Suzesan sa...

Varsågod och var försökskanin Bert. Men attans att trettio grader hos er är KALLT. Men testa nån gång och då ska vinden ligga på några sekundmeter räcker och några minus. Från väster. Jag har haft långkallingar hela vintern och raggsockar och hela faderullan som behövs för att kroppen ska klara sig utan att ha för varmt inpå. Svettas man fryser man ändå. Nej nej tights under jeansen. Inte kallingar :)
Kram
/Susanne

Suzesan sa...

Du får ge upp tills du testat. GE UPP!!!Hahaha.

Kram
/Susanne

Ella sa...

Jag har aldrig frusit så mycket nånstans som när jag bodde i Umeå under några år. Där är det fuktigt, blåsigt och minusgrader. (Ja, på vintern förståss) Nu bor jag i närheten av hufvudstaden och här kan det också vara riktigt grinigt när det är fuktig luft. Igår morse t.ex. -18 och fuktigt - det var som ispiggar i ansiktet. På kvällen var det -9 och torr luft och det kändes nästan som sommarvärme. Men jag klär på mig efter väderleken. Täckbyxor och lager på lager om jag ska vara utomhus. Men att det skulle vara kallare här än i norrland när det är samma temperatur och vindförhållanden det är s.k. rent skitsnack.

Elisabet sa...

Men nu är det ju så här, att jag är likadant klädd vare sig jag är i Malå eller Ystad eller I Steninge. Jag har ALDRIG frusit så mycket som i Ystad, men även här. Alla norrlänningar som bor här nere, säger samma sak. Det är en kyla som går rakt genom märg och ben och alldeles för mycket BMI.

I det här fallet ger jag mig inte ,-)

Och två minus är inte som trettio, det säger väl ändå ingen.

Men minus två i snålblåst från havet, känns som tolv minus i Malå.

:)

Leif sa...

Vill minnas en svensk slagdänga med Monica Törnell som sjöng Ted ströms Vintersaga om när det stora vemodet rullar in. Hon sjunger bl.a om frusen först i kön utanför stadspuben i Luleå och fyllan som växer till på Mommas krog.

Bert sa...

Suzesan: Försökskanin?! Hur då. Jag skulle väl aldrig klä mig fel om jag vore i ett kallt Stockholm eller Göteborg. Den enda gång jag känt mig felklädd i kyla var i New York någon gång på 70-talet. Det var minus 26, och så ung som jag var då hade jag aldrig trott att vintern kunde vara så sträng där. Men jag har varit i N.Y. flera gånger efter det. Och jag har haft långkalsingar. Tro inget annat.

Bert sa...

ella: Heja, heja, heja....! :)

Bert sa...

Leif: Det är mer poetiskt än så. Det är "frusen törst....". Var man först var det ingen fara för då var man snart inne. ;)