.. på dieselgeneratortillverkare?
Jag tänker förstås på kärnkraftskatastrofen i Japan, som trots att landet räknas till ett under av säkerhetstänkande, råkar ut för det oförutsedda.
Och då tänker jag inte på jordbävningen och den följande tsunamin, som båda har funnits i japaners och andra länders medvetande i generationer. Det kommer att hända. Igen och igen och igen. Naturen bestämmer.
Jag tänker heller inte på den skenheliga och totalt oskuldsfulla kärnkraftsindustrin, som i alla lägen hävdar sin förträfflighet i alla led, från råvara till skräp. Det kan inte hända trots att det händer igen och igen och igen. Skrattretande. Men det fastnar förstås i halsen. Kärnkraft är en livsfarlig energiform. Så är det.
Nej - Det som slår mig är de där dieselgeneratorerna, som aldrig verkar fungera som de ska. De startar inte. Inte i kärnkraftsanläggningar. Inte heller på sjukhus, som plötsligt blir strömlösa och då litar på kraft från dessa tingestar.
Nu byggs det kärnkraft som aldrig förr runt hela vår jord. I Finland håller ett projekt på att helt haverera innan det ens är färdigt. Av ekonomiska skäl. Ändå tänker man bygga ytterligare ett verk bara kilometer från den svenska gränsen. Nu får väl Finland räknas som ett högteknologiskt land utan större risker för naturkatastrofer.
Med det finns länder av olika slag. Och eftersom Japan tillhör de länder som satsar mest och tydligen är bäst på kärnkraftssäkerhet, innebär det att den säkerheten förmodligen är sämre i alla andra länder som försöker sig på att bygga reaktorer! Inklusive Finland. Och Sverige!
Men det är klart ...
Vi kanske har bättre dieselgeneratorer.
Fan tro't.
*****
Andra bloggar om: Kärnkraft, Japan, Dieselgeneratorer, Reservkraft,
Det är med skälvande sinnen nyhetsrapporterna från Japan mottages.
SvaraRaderaFörfattaren Stig Carlson skrev ett tänkvärt ställningstagande inlägg i
sextiotalets kärnkraftsdebatt benämnd
Uran
Klaproth hette han, M.H. Klaproth
som snokade upp mig i slutet av 1700-talet.
Jag hade inte bett om det, hade gärna vilat i
frid på min hemlighet djupt inne i stenen som
var mitt hem.
Vad skulle jag här ute att göra så liten som jag
är till växten.
Någon metall är jag ju inte. Jag vantrivs och håller på
att sprängas av min egen potens som är så stor därför att jag
är så liten.
Min vikt är ändå oerhörd.
Väger tyngre än allt annat de hittat - därför nu kung,
härskare över Reaktorien med vasaller runt om.
Det enda jag numera får uträttat är kedjeserier av
harakiri.
Jag spränger mig själv för att något ännu värre
ska råka i totalgungning.
Spåren efter mig är inte vackra,
som efter jordbävningar.
Människorna sydde fodral av mig
och därför darrar nationerna
så fort jag rör mig inne i dräkten.
Sänk mig i havet.
Sänk mig i stenen.
Skänk mig åt glömskan
ni frågvisa, ni envisa.
Avskeda mig för er egen skull.
Stig Carlson
Uran, 1965
thord wiman: Tack för den tänkvärda dikten.
SvaraRadera