Minnenas dal

Min barndoms fjälldal. Så skulle man kunna kalla den dalgång vi vandrade idag. Gátterjóhkkas dal, som går från Katterjåkk (känd meteoroligisk station) till sjön Gátterjavri. Oändligt många skidturer, och lika många promenader har jag gjort där från sexårsåldern till ... ja, jag håller uppenbarligen på fortfarande.

Den toppen har jag också bestigit.

Dalen slutar, eller börjar med sjön. Där på stranden stannar vi för lunch. Solen är tyvärr lite blyg och Norge, som ligger några hundra meter bort, skickar över västvindar från Atlanten med dimstråk som bilagor.

Men vi finner relativt lä och kan njuta av god mat och vackra scenerier.

Jag känner igen varje sten, varje sluttning och de flesta stigar som går lite kors och tvärs över huvudstråket. Där ligger bron, som jag som barn inte vågade gå över, men som morbror Jean löste på så sätt att jag fick hoppa upp på hans rygg när vi skulle över den. Den svajade. För det var en vajerbro.

Eller när en hund som strövade utan synlig ägare, beslutade slå följe med oss. Go' och lurvig, mörkbrun och av rasen lapphund. Den blev min vän, följde med till vårt boställe och satt troget kvar och väntade på mig dagen efter också. Hur det gick sedan vet jag inte. Någon bofast tog hand om den.

Vi går under Norddalsfjällets östbrant, där jag och mamma en gång hittade mer eller mindre en hel rabatt med fjäll- och klippveronika. Och en hel del annat i växtväg.

På avstånd ser vi också Vassecóhkkas silhuett över en roströd matta av blåbärsris. Där uppe har vi också varit en gång.

Så det finns minnen att botanisera bland.

*****