Bert. Närheten lär inte hjälpa dig. Läs på lite om det projekt jag är involverad i - som medicinsk researcher på stiftelsen Alzheimer Life. Just idag är det ett blogginlägg om varför många nydiagnosticerade med sjukdomen väljer att inte berätta för sin omgivning. Det går liksom inte längre att skämta om kognitiva sjukdomar….
Bert, den får vara precis hur du vill att den ska vara. Förstås. Men om man som jag på både privata och officiella plan är involverad i frågeställningen på allvar så är det just den här sortens ”obetänksamma” kommentarer som karaktäriseras som ”jag skämtade ju bara”, som gör att stigmatiseringen kring kognitiva sjukdomar blir än värre. Det var därför jag tipsade dig om dagens blogginlägg.
Otroligt skönt att ha så nära. Bott så några gånger och var ung men brist på tid med så mycket studier, praktik och sedan extremt långa arbetsdagar, 12-14 timmar i aktiv jour återkom ofta och att bara kunna springa iväg och köpa lite mat hemifrån sen, saknar det, vi har 1 kom till närmaste nu i lång backe och alltid smockfullt i affären. Just nu fattas mjölk till morgonkaffet ... Vi kan ju ta bilen förstås men är klimatansvarsfulla.
Bert: jag har verkligen också haft med dementa människor att göra och igår pratade jag med en god vän vars förälder nu är i början av den sjukdom som min mamma hamnade i. Vi sa just det, att man FÅR verkligen le åt eländet mellan varven, tillvaron blir så absurd! Din kommentar om att det är bra att ha nära till affären om du skulle drabbas av demens, ser jag inte alls som kränkande! Det KAN ju vara bra! Ta nu bort om det blir fyra likadana kommentarer på raken, är du snäll!
8 kommentarer:
Du har i alla fall nära till affären. Praktiskt ibland.
@ Elisabet
Jo. Man ser den hemifrån. Och man ser hemmet därifrån. Kanske är bra om demensen sätter in.
Bert. Närheten lär inte hjälpa dig. Läs på lite om det projekt jag är involverad i - som medicinsk researcher på stiftelsen Alzheimer Life. Just idag är det ett blogginlägg om varför många nydiagnosticerade med sjukdomen väljer att inte berätta för sin omgivning. Det går liksom inte längre att skämta om kognitiva sjukdomar….
@ Monet
Ber om ursäkt för min humor. ;-)
Bert, den får vara precis hur du vill att den ska vara. Förstås. Men om man som jag på både privata och officiella plan är involverad i frågeställningen på allvar så är det just den här sortens ”obetänksamma” kommentarer som karaktäriseras som ”jag skämtade ju bara”, som gör att stigmatiseringen kring kognitiva sjukdomar blir än värre. Det var därför jag tipsade dig om dagens blogginlägg.
Otroligt skönt att ha så nära. Bott så några gånger och var ung men brist på tid med så mycket studier, praktik och sedan extremt långa arbetsdagar, 12-14 timmar i aktiv jour återkom ofta och att bara kunna springa iväg och köpa lite mat hemifrån sen, saknar det, vi har 1 kom till närmaste nu i lång backe och alltid smockfullt i affären. Just nu fattas mjölk till morgonkaffet ... Vi kan ju ta bilen förstås men är klimatansvarsfulla.
Bert: jag har verkligen också haft med dementa människor att göra och igår pratade jag med en god vän vars förälder nu är i början av den sjukdom som min mamma hamnade i. Vi sa just det, att man FÅR verkligen le åt eländet mellan varven, tillvaron blir så absurd! Din kommentar om att det är bra att ha nära till affären om du skulle drabbas av demens, ser jag inte alls som kränkande! Det KAN ju vara bra! Ta nu bort om det blir fyra likadana kommentarer på raken, är du snäll!
@ Elisabet
👍
(Och det blev bara en.)
Skicka en kommentar