Så lämnar jag ...

.. den Unge Mungo, till hyllan efter att kunna konstatera att Douglas Stuarts roman denna gång var betydligt bättre än hans förra (Shuggie Bain), som jag tyckte var lite märklig.

Den här romanen rör sig i "samma kretsar" och delvis med en liknande vandel (Det ordet har ju blivit så populärt.), där en alkoholiserad singelmamma delvis sviker sina tre barn. Halvvuxna visserligen, en utflyttad och en som fungerar som vikarierande, när mamman försvinner i perioder.

Det är också mamman som på ett AA-möte blir bekant med två tvivelaktiga figurer, två män, som hon lämnar unge 16-åringen Mungo till, för en fisketur ett par dagar
ute i ödemarken, för att det ska bli karl av honom. Den turen blir ...nej, det ska jag inte berätta.

Parallellhistorier berättar också om hur unge Mungo träffar en kompis som har ett duvslag i kvarteret. De blir kompisar. Ett kompisförhållande som inte ses med blida ögon, bland annat eftersom Mungo är protestant och kompisen James är katolik. Det här är Glasgow och där har tydligen spänningar mellan religionerna funnits.

Det blir en hisnande skildring. Ljus och mörk. 

*****