Ska jag våga ...

.. eller inte. Jo, jag gör det.

Vi satt på fiket och drack kaffe och kardemummabulle. Vid bordet intill satt tre damer och hade roligt. Skratten ljöd ibland mer eller mindre oavbrutet. En dam kände jag igen. Hon var gift med en bekant till Benke, som gick bort för ungefär ett år sedan.

Men så satt där en något yngre med ryggen åt mig. Såg henne bara i profil då och då, men tyckte det var något bekant. Så jag stirrade vidare för att kanske få någon annan glimt av henne. Snart var hon på väg därifrån, började ta på sig jackan, men blev ändå sittande och pratade en stund till. Till slut kunde jag inte låta bli.

 - Ursäkta, sa jag. Heter du Bitte?

 - Jo, sa hon. Vem är du? Men jag heter ju egentligen Birgitta.

 - Vi bodde grannar på Krongårdsringen 1954 till 1960. Ni bodde i taklägenheten och vi i våningen under.

Hon var född 1955, så jag minns henne bara som en liten baby och så småningom barn. Lillasyster till Lena, som gick i samma klass som jag.

- Men hur kände du igen mig, frågade hon.

- Jamen du har ju inte förändrats ett dugg. Jo, längden förstås.

- Åhå, sa hon.

Skratten ljöd. 

 

Bittes minnen från den tiden var inte så många, eftersom de också flyttade därifrån rätt snart. Jag fick beskriva deras lägenhet för henne. Den var så mysig under takåsarna med brutet tak i vardagsrum och sovrum. Den lägenheten hamnade jag själv i 1971 och bodde där till -86.

 

Vi pratade mer om hennes familj och syrra. Syrran bor också kvar här i Luleå. Bitte blev väldigt glad över att jag gav mig till känna.

 - Nu måste jag gå hem och ringa syrran och berätta att jag träffat Bert Bodin.

 

Då frågade den andra damen: - Kommer du ihåg mig då från samma kvarter? 

 - Nej, sa jag. Dig känner jag ju bara som nylig bekant via Benke.

 - Men jag jobbade ju på blomsteraffären där i Cityhuset, och jag känner liksom igen dig. Och din mamma var in och handlade då och då.

 - Blomsteraffären kommer jag bara ihåg som det ställe där jag lämnade in buntar av gamla dagstidningar och fick betalt per kilo. 

 - Stämmer, sa hon.

 

Ja, sådär gick samtalen på ett tag. Kul med gamla minnen. 

 

 

Där - längst till höger sitter Bitte i sin mammas knä. Jag och hennes storasyster Lena gick ju i samma klass. Bilden föreställer min blamage, då jag kallades fram till fröken en gång till, efter att ha missat att ta i hand och tacka för betyget som jag hade fått innan. Den händelsen kan du läsa om här.

*****