För att komma in i ett nytt land, där man planerar att bo, kanske för all framtid, måste man nog vara beredd på att lära sig språket.
Men hur ska det ske? Vetandets värld i P1 tar upp problemet med att barn, som växer upp i segregerade miljöer inte får nödvändiga kunskaper i svenska ens i andra eller tredje generationen. I förskolorna talas inte svenska. Hemma är det samma sak.
När de barnen kommer till skolan får de stora svårigheter, förstås.
Jag, som själv jobbat ideellt med språkträning för invandrare känner igen problemet. Men hos många vuxna, finns de förstås de som verkligen vill lära sig. Tro mig - språkträning är mycket uppskattat.
Många av mina bekanta betraktar mig lite spefullt som "ordpolis". Jepp - jag vet. Men jag tar det som en hederstitel. Jag är språkintresserad och vill också hävda att jag är rätt kunnig, om än inte helt fullärd. Språk utvecklas ju, och mina kunskaper behöver förstås uppdateras kontinuerligt.
Vi ordpoliser borde nog finnas tillhands lite mera. Det värsta är, att när man påpekar en felaktighet, så får man ofta svaret: "Men det spelar väl ingen roll."
Nähä - så man är inte intresserad av att lära sig vad som är rätt och riktigt. Lite kunskapsförakt, låter det som. Men problemet är kanske större än man tror.
Härom dagen hade jag sällskap av en bekant på puben, och vi kom att prata om just detta i samband med att jag frågade hur det går för hans son. Sonen studerar på högskola i södra Sverige och har blivit lite less på att han inte kommer framåt i studierna. Det gäller uppsatsskrivning. Och pappan håller med. Sonen kan inte uttrycka sig.
- Det är skrämmande, sa pappan. Han är inte alls på högskolenivå vad gäller språket.
Jag berättade då att jag precis läst en kolumn i Göteborgsposten, som tar upp problemet. Där konstateras att det generellt är så att dagens högskolestuderande har svårigheter med, fräst det skrivna språket.
Med gemensamma ansträngningar tillsammans med pappan, hade nu sonen kommit igång med ett bättre medvetande om hur man uttrycker sig, och det går nu mycket bättre för honom. Han har dessutom fått tillbaka studieglädjen.
Jag skulle kunna skriva metervis med blogginlägg i de här frågorna, men besparar dig. Men en sak är säker - vi ordpoliser behövs.
Och hur ska vi kunna kräva att våra invandrare ska lära sig språket, om vi själva inte behärskar det?
*****
Eftersom jag också är en språkpolis så kan jag bara hålla med. Man behöver ju tyvärr bara läsa en tidning eller lyssna på radio och TV så ser och hör man hur eländigt det står till med det svenska språket. Och när inte ens yrkesmän, journalister och andra, klarar av att använda språket på rätt sätt är det verkligen inte konstigt att "vanligt" folk fallerar när de ska uttrycka sig. När jag gick i skolan — under förra seklet! — var svenska ett viktigt ämne.
SvaraRadera@Anta Snaque
SvaraRaderaJag fick bra undervisning i svenska, vilket har hjälpt för att lära sig andra språk också. Det borde betonas starkare för skolungdomar.
Allt beror väl på hur språkpoliserna uttrycker sig. Jag har ofta tillrättavisats och blir lika irriterad var gång, då, när det skrivs eller sägs på ett sätt som - i alla fall jag själv - upplever som mästrande.
SvaraRaderaOch så vet man inte alltid bakgrunden.
En av mina äldsta vänner ( i ordets rätta bemärkelse, hon är 96 år) var gift med en man som jag beundrade storligen. Han var den klokaste man jag som tonåring hade träffat på och jag sa en gång till hans fru, att jag förstod mycket väl att hon hade fallit för honom. Han hade vuxit upp i enkla förhållanden, men gjort en riktig klassresa och hade varit chef i olika företag. Alltid lika underbar! MEN .., denne man var dyslektiker och hans fru, den här underbara väninnan, sa att "Elisabet, skulle du ha mött honom nu, t.ex på en dejtingsida, hade du nog aldrig brytt dig ..., för han kunde knappt stava ordentligt!" Hon var själv lärare i svenska, men såg väl bortom den där uschliga stavningen, då, innan hon visste.
Just därför har jag en gång för alla bestämt mig att aldrig kommentera någons stavning och absolut inte på sociala medier, till allmänt beskådande.
Ps. Däremot kan jag reagera hemma i soffan när jag - ofta i tv-sammanhang - ser hur det stavas fel. Undertexter till bilder kan bli hur tokiga som helst. Ds.
SvaraRadera@Elisabet
SvaraRaderaDyslektiker är en helt annan sak.
Jag menar ofta allmän skrift (och tal) i officiella sammanhang. Tidningar, radio och TV. Men även i sociala medier, där man ser "konstigheter" rätt ofta. Och då menar jag text som skrivs av professionella människor.
Att det finns grodor i "vanligt folks" yttranden kan ju bero på rättstavningsprogram och annat.
Det finns en facebookgrupp som heter just Språkpoliser. Där kan man gotta sig med likasinnade utan att bli anklagad för att vara en trist typ. Jag gör det😊🇸🇪😊
SvaraRadera@Monet
RaderaJag är med i FB-gruppen Anonyma språkpoliser.