Ett runt litet ansikte uppenbarade sig där efter en liten stund. Två gula ögon betraktade omgivningarna. Det var en sparvuggla. Vår minsta i den familjen. Stor som en domherre ungefär.
Tyvärr för oåtkomlig för att kunna fångas på bild. Men den har ju varit här förr.
Jag FATTAR inte att en uggla kan vara liten som en domherre! Har jag någonsin i livet sett en sån här krabat?? Det undrar jag verkligen.
SvaraRadera@Elisabet
SvaraRaderaTänk dig då att den flyger in i en holk där flugsnappare brukar bo.
Ja - spännande med sparvugglan. Fint foto där på Europas minsta uggla. Har den börjat spela (sången) taktfast i skymningen som en kronometer med två sekunders mellanrum inför stundande häckningssäsong tro? Skogens skickligaste tenor är ett omdöme från förr men lika giltigt i dag.
SvaraRaderaDock inte helt lyckad vid fågelmatningsbordet enligt en del som inte helt förstått dynamiken i fågelvärlden. Är ju en mycket skicklig och ambitiös småfågeljägare och skafferihamstrare med stort förråd, väl stort kan tyckas men den följer ju bara instinkten från det nedärvda genetiska materialet som deklarerar att i goda tider skall förrådet vara välfyllt.
En konstant vinteröppen restaurang ligger nog en bra bit bortom en sparvugglas fattningsförmåga.
Så nog har den sin plats här vid fågelmatningsstationen ändå charmig och kavat som den är, en näpet knubbig uppenbarelse från de stora och fria skogsvidderna.
Sparvugglespelet också som sagt, något att se fram emot - ett bra skönt och uppåtgående tonsteg i vårens stora symfoniska verk.
(Ja - hoppas ni får er snö nu sent omsider - och att den LIGGER KVAR!).
@thord wiman
SvaraRaderaTack för dina reflektioner.
Nog märks det att sparvugglan är respekterad. Det blir helt tomt i fågelmatningen när hen syns i närheten.
Men konstigt nog fick den se sig "retad" när den satt i holken. Då var det både blåmesar och talgoxar som busade omkring alldeles i anslutning till sparvugglans tillhåll. Det var som om de ville provocera.