Under sommaren har jag tidvis och vid slumpartade tillfällen råkat ut för att få "lock" för öronen. Det har känts som om jag stoppar huvudet under vatten. Nej - inte riktigt kanske, men diskantljuden försvinner. Omgivningen bäddas in i en mjuk yllepläd.
Inget ont. Ingen idé att blåsa ut luft genom stängd näsa. Det bara finns där i ena, eller båda öronen. Ibland kan det försvinna på en kvart. Ibland en halv dag. Slumpartat, som sagt.
Det var dags att gå till läkaren. Denna gång en AT-dito, som gjorde allt för att försöka ringa in problemet. Inga synliga tecken i örat. Ingen vätska i mellanörat. Nej - hon kunde inte ställa någon diagnos, men kanske kunde det vara någon inflammation i örontrumpeten. Den syns ju inte med ögat.
Det blev kortisonnäsdroppar i 14 dagar. Sedan får vi se.
Och jag fick en morgonpromenad i timmen då de flesta strävar till jobbet. Till exempel Sonja som cyklande kom emot mig, när jag var på väg hemåt. Hon sa något i förbifarten. Jag hörde inte vad. Lock för öronen var det, ja.
*****
4 kommentarer:
Just så hade jag det ett tag .., nån vecka eller två och jag tycker att det var väldigt obehagligt. Ibland hörde jag min egen puls i huvudet, det var ännu värre. Sen .., bara borta! Hoppas att du slipper det och att dropparna hjälper.
@ Elisabet
Det hoppas jag också. Det har ju hållit i sig ett tag. Men eftersom det uppträtt slumpvis och ibland med långa mellanrum har jag trott att det "gått över". Men det var tydligen bedrägligt.
Bli en ”SPETSPATIENT”. En sån som googlar och söker information utan att förfalla till hypokondri eller driva din läkare till vansinne med egenframtagna diagnoser. Men någon som kan diskutera sina symptom på (nästan) samma villkor framförallt med de unga AT-läkarna. I ditt fall skulle jag börja med ”ablation” och lägga till kanske ”Menières sjukdom”?
@ Monet
Googlar helst inte. 😉
Skicka en kommentar