måndag, oktober 26, 2020

Ett steg i rätt riktning?

Idag blev det som en arbetsdag. Väckarklockan ringde 06:20. Det var längesedan som den hade ställts på alarm. Nu skulle jag ju inte till arbetet. Men hade en tid att passa.

Härom veckan tog jag ett beslut. Det gör jag ju rätt ofta, förstås. Men det här beslutet var kanske lite svårare. Det gällde en hjärtefråga.

Jag har ju konstaterat förmaksflimmer sedan många år. Det har inte stört mig nämvärt, eftersom "attackerna" ibland kommit med år emellan. Dessutom har de ofta rättat till sig av sig själva. Ibland har jag åkt in till akuten, när det tagit timmar utan förändring till det bättre. (Sker en förbättring, så går det på 30 sekunder. Plötsligt blir man "frisk".) Det har också hänt att jag blivit återställd på väg till sjukhuset. Eller som en gång, när jag lade mig på britsen i mottagningen för att bli inkopplad. Då avvaktar man bara en stund och åker hem igen.

Men i år har det plöstligt blivit knepigare. Flera tillfällen sedan i somras har hjärtat beslutat sig för att gå i otakt. Två gånger har jag sökt akut. En gång fick jag elchock för att rätta till rytmen. 

Av en läkare fick jag rådet att ".. höra av dig om du vill ha en remiss till ablation". Det sker i så fall i Umeå. Och härom veckan gjorde jag det. Hörde av mig alltså.

Det resulterar förstås i en del förberedelser. Idag ultraljudsundersökning. Trodde jag. Jag fick stiga upp tidigt för att få i mig frukost, duscha och ta en buss klockan 08:10. Tre kvart innan fick jag ju då typiskt nog en känning. Tog kontakt med mottagningen, där en trevlig sköterska rådde mig att istället åka in till akuten.

 - Jag avbokar ditt besök här hos oss. Och så skickar jag en ny kallelse.

Så blev det. Jag åkte inte in till akuten heller. Ingen idé. En timma efter samtalet gick hjärtat plötsligt rätt igen.


*****

8 kommentarer:

Babsan sa...

En väninna till mig har likadant som du dock väldigt ofta så hon funderar trots allt på,Ablation.Elisabets PV gjorde ju det och blev 👍Så det är kanske idé att göra det.

Bert Bodin sa...

@ Babsan

Jo. Nu är det bara att vänta.

Monet sa...

Om du mitt i coronatider erbjuds att göra den här sortens åtgärd skulle jag aldrig i livet tveka. Det är ju typiska exempel på sådant som nu får stå tillbaka och skapar vårdköer. Jag tycker det räcker med att ställa sig frågan: kommer det här att bli bättre och rätta till sig? Finns det mediciner som kan hjälpa. Svaret är för det första, nej, det kommer att fortsätta och bli mer och till slut det man kallar kroniskt. Ja, det finns läkemedel, utmärkta sådana (Cordarone) men av någon anledning har man i Sverige bestämt sig för att det är ett ”för potent” medel och därför sätts det mycket sällan in. Min man gick som du åren innan Frankrike och fick då också både infarkt och stroke. När vi kom ner dit satta kardiologerna direkt in rytmreglerande medicin.

Under tio års tid därnere hade han inte EN ENDA flimmerattack. Nu, 1.5 år in i Sverige utan den här sortens läkemedel har han precis haft sin tredje hjärtinfarkt. Med ett helt igensatt viktigt kärl i hjärtat vilket blir resultatet av ett flimrande hjärta. För det är klart att det återkom, det var bara väntat. När hjärtat flimrar står blodet stilla i kamrarna och kan inte pumpas ut som det ska. Risken är då stor att det koagulerar och bildar blodproppar som sedan följer med blodflödet ut när hjärtat sätter igång och pumpar igen. Och då oftast sätter sig i hjärnan, hjärtat eller lungorna.

I Sverige ger man numera de nya antikoagulantialäkemedlen som kallas för NOAK varav Eliquis är en variant. De däremot är ganska potenta blodförtunnande medel men man ger helt felaktigt patienterna uppfattningen att detta skulle hjälpa mot förmaksflimmer. Det gör de INTE, däremot har man ett kontinuerligt ökat skydd mot att blodet klumpar ihop sig under flimmerattackerna. Men man angriper inte orsaken, dvs själva flimret. Ablation är därför en väg att gå, man skär av vissa retledningsfunktioner i hjärtat och förhindrar därmed fortsatta attacker. Förhoppningsvis.

Det låter som du bestämt dig för detta och jag gratulerar dig till beslutet. Och hoppas det kan genomföras så fort det bara går!

Elisabet. sa...

Ja, pv genomgick ju en sådan - ablation - efter mer än trettiotalet elchocker och är sedan dess helt besvärsfri. Alla blir ju inte det; det kan återkomma, men i det stora hela fick han ju nästan ett nytt liv. Lycka tilL!

Bert Bodin sa...

@ Monet

Någon indikation för när mitt förmaksflimmer kan tas om hand har jag inte fått.

Bert Bodin sa...

@ Elisabet

Jo, jag minns ju det.

Hade han 30 elchocker? Hoppsan!

Elisabet. sa...

Bert Bodin: minst! Hans pappa också. Och hans ene bror har även fått några stötar.

Bert Bodin sa...

@ Elisabet

Det var värst! Det ligger alltså i släkten.