Jag är språkpolis. Allergisk mot felskrivningar och särskrivningar. Kan kräkas åt dem som inte kan skilja på "de" och "dem", och tror att "dem" = "dom" i alla lägen. Använder objektsformen "dem" som subjekt; "dem gick till affären". Ryyys! (Hur gör de i engelskan med "they" och "them"?). Eller de som inte gör skillnad på "var" och "vart" och andra enkla regler.
Språkutveckling är en sak. Det har jag oftast inget emot. "Hen" är ett utmärkt ord som ersätter "han eller hon", alltså tre bokstäver istället för elva. I finskan är ordet "hän" ett ord som funnits i alla tider. Och det har uppenbarligen gått bra.
Men så är det ju det här med engelskan, som används mer och mer. Och det är väl inget konstigt, men varför använda engelska när det finns utmärkta svenska ord för samma sak.
Härom dagen satt jag på en lunchrestaurang och råkade höra ett samtal vid bordet intill. Det var "case", "way back", "limits", "snow mobile" och mycket annat. Och de var inte engelskspråkiga invandrare. Inga direkta ungdomar heller, utan medelålders män.
"Oh my god" är betydligt vanligare än "herregud", eller "herrejösses". För att inte tala om "shit"(Uttalas oftast "tjitt"). Why usar man inte de svenska, fullt compatibel uttrycket?
Hur kommer det att gå med svenskan? Kommer engelskan att ta över. Det diskuterades härom dagen i en artikel i Göteborgsposten. Den avfärdar risken, men ber oss vara vaksamma.
Vad tycker du?
*****
Vi pratade om detta - då gällde det en filmrecensent i tv - som i varje mening lägger in engelska ord. Att ungdomar använder sig av dylika tycker jag egentligen inte är så konstigt. Dom tittar ofta på utländska program och t.om småttingar kan olika ord på engelska.
SvaraRadera@Elisabet
RaderaJag förstår att småttingar kan använda engelska ord. Men i mitt exempel menar jag inte småttingar, utan att vuxna människor strösslar med engelska för att detlåter tjusigt, verkar det som.
Ps. Och ja, jag använder mig oftast av "dom", då jag själv är osäker på om det ska vara de eller dem, även om jag ser/känner om det blir fel när jag LÄSER det någon annan har skrivit. Ds.
SvaraRadera@Elisabet
RaderaMen ta det tips som finns i inlägget. They och them. Tar du fel där också?
Ja, det där med 'de', 'dem' och 'var' och 'vart' kan jag. Men i min blogg använder jag genomgående 'dom' såväl i satser som "dom var inte hemma" som i sånt som "jag gav dom boken". Men om jag skriver "litterärt" använder jag förstås 'de' och 'dem' på rätt sätt, inte 'dom'. Däremot använder jag inte 'hen'. Det bär emot av nån anledning. Skriver hellre om det även om det blir några tecken till.
SvaraRadera@Gabrielle
RaderaVisst kan man använda 'dom' i vardaglig text.
Det där med språk är ju inte lätt. Häromdagen skrev du själv att du varit ”på affären” vilket får mig att reagera med lätta rysningar. Liksom bruket av t ex det urmodiga ”vilka” istället för ”som” eller ”dylika” och andra märkligheter som förstås ofta är dialektala men med gammaldags ursprung. Det finns ju ett riksspråk och man får ju försöka hålla sig till det så gott det går?
SvaraRadera@Monet
RaderaJag går på bio också. 😉
Att journalister och folk med skrivandet som yrke ska kunna sin svenska är väl självklart. Men när bloggare som jag och andra hobbyskrivare gör sina misstag är det bara mänskligt och bör förlåtas av de som kan bättre. De språkliga grodorna kan faktiskt vara rätt roliga ibland, eller hur?
SvaraRadera@Gunnel
RaderaHåller med dig. Proffsskrivare och -pratare bör göra rätt. Tyvärr ser/hör jag ofta tecken på motsatsen.
Språk utvecklas och förändras hela tiden. Ord har lånats in i svenskan sedan 1000-talet. Då handlade det visserligen om nya ord, t.ex. ordet "kyrka", men i teorin hade man naturligtvis kunnat göra ett översättningslån och kallat kyrka för "Herrens hus" eller liknande. På 1700-talet kom många franska ord, "fåtölj" till exempel, trots att vi redan hade ett ord för möbeln i fråga. Därefter, på 1800-talet, började engelska ord lånas in i svenskan. Naturligtvis hade vi klarat oss bra utan exempelvis ordet "jobb", vi hade ju redan ett ord för fenomenet, men jobb blev ändå ett accepterat ord.
SvaraRaderaMånga, i alla fall ungdomar, är faktiskt medvetna om vilket språk som passar när. De vet att man inte ska strössla sina utredande texter med engelska ord och uttryck.
Varför blanda in engelskan i de-/dem-frågan? Betydligt lättare är det att testa med vi/oss. Det är vad jag lär mina elever.
SvaraRadera@Elisabeth
SvaraRaderaLåneord okej.
Men låt oss hoppas att "strösslet" avtar.
Jag - också språkpolis - håller med helt och hållet. Förutom skräckexemplen de/dem och var/vart finns det andra ord och uttryck som jag reagerar mot, men där jag nog får acceptera att de idag är ”tillåtna”.
SvaraRaderaExempel: ”Jag tycker det är så otäckt att sova själv” och ”Tack vare torkan svälter människorna”.
@ Thalassa
RaderaTvå praktexempel som du visar.
Det där med "själv" har jag svårt att acceptera. En som är singel bor "själv". Det gör jag också,fast jag inte är singel.
"Chans" och "risk" är ett ordpar som för många har likhetstecken mellan sig.
Ett annat fenomen jag noterat är att många numera blandar ihop ”därav” och ”därför”. Kanske i någon slags försök att skriva lite högtidligare?
SvaraRaderaAlla kan skilja på they och them - så då kan man ju också skilja på de och dem. Samma ord. Ingen säger "them did that".
SvaraRadera@Annika B
RaderaBästa rådet, tycker jag också.