.. ämnet tidigare men kan inte låta bli att göra det igen. Jag tänker på det sociala livet man åtnjuter, när man bor i en lagom stor stad.
Luleå har ca 80 000 invånare. Det räcker för mig. Naturligtvis känner man en del av dem, och känner till många andra. Bekanta ansikten träffar man ofta på om man exempelvis går längs den största gågatan, vilket man ofta gör.
Idag kändes de lite som rekord i antal bekanta, som hejade och vinkade, stannade och pratade, och bara passerade.
Vi kom till lunchstället. Där kom I-M och snackade en stund. Det var rätt lugnt där till en början, men snart fylldes restaurangen av lunchgäster. Numera skådespelerskan C (långfilm och Netflixserie) fick syn på oss och kom och slog sig ner vid bordet intill, när vi hade diskuterat hennes nya glasögon. Snygga.
- Det är lite knepigt att vänja sig med de här progressiva glasen. Särskilt i trappor då jag inte riktigt kan lita på att jag kan bedöma avståndet, berättar hon.
- Jag hade samma fenomen, när jag fick mina första, sa jag.
Hon fick snart sällskap av B, känd sångerska från Allsång på Skansen. Henne känner jag inte, men vi bytte några ord. Pensionerade läkaren L kommer och frågar om maten var god, innan han bestämmer sig. Han bygger f.n. hus i Skåne tillsammans med fru U.
Mätta efter en ungersk gulash går vi så småningom hemåt igen. Då möter vi N med sin son som glatt berättar att nu bär det snart iväg till Spanien.
H, f.d. granne vinkar och hejar när vi möts på övergångsstället.
Kusin M, T:s fru L, I-L lärare, råkade vi också på.
Sedan hejar en del som man egentligen inte känner. Men det är folk som snurrat runt i stan under åren och känner igen mig. Erik S heter en av dem, men de flesta kan man inte namnet på.
Och sådär höll det på tills vi kom hem.
Det är kul att träffa folk.
*****
4 kommentarer:
Så där kände jag det i Ystad och såklart även i Malå, men det är ju inte underligt .., där känner man ju nästan alla.
@Elisabet
Det är kul att det fungerar såhär. Tror att man missar det i storstäderna.
Kunde faktiskt uppleva detta i Uppsala fast det är en storstad
Trevligt! Jag tror dock att det bara delvis har med ortens storlek att göra. I de verkliga storstäderna som Paris, London, New York och ocjså i Stockholm har man precis samma fenomen men kvartersvis där människor känner vrarandra och är sociala i vardagen.
I ert fall tror jag det har att göra med ett antal faktorer. Ni är dels själva väldigt sociala, tycker om att träffa människor och söker er aktivt till sådana sammanhang. Ni äter ute väldigt ofta, ni fikar på café och gillar att bara titta på människor, går promenader där andra människor rör sig, är med i grannaktiviteter och föreningar, går på olika publika evenemang i stan inklusive marknader och annat. Ni har båda haft jobb, särskilt du, där man precis som i Elisabets fall, per automatik träffar ett stort antal människor. Trivs man med det blir man ju också ”socialt tränad”, dvs uppskattar - och uppskattas för - att man på olika sätt tar sig tiden att både se, tala med och ägna tid åt sina medmänniskor. Vissa är särskilt begåvade för det, andra inte alls. Vi är alla olika där - du talade i något inlägg om småpratets betydelse när man möts på stan - vissa kan prata hur länge som helst, för andra blir det jobbigt.
Vi ska nu flytta till en mycket liten ’community” där det kommer att erbjudas ett stort antal möjligheter att träffa och umgås med likasinnade. Genom spontanmöten men också genom mängder med olika aktiviteter. Jag bävar något för just det medan min man som slår sig i slang med alla tyckeratt det ska bli jätteroligt!
Skicka en kommentar