Ute på balkongen är våren redan långt kommen. Här står nu en nio år gammal hortensia, som jag fick av mina arbetskamrater när jag fyllde pension, dvs 65. Att jag sedan jobbade kvar i två år till, är en annan sak.
Hortensia är väl egentligen en riktig tantväxt. Jag finner den rätt charmig. Alla blad försvinner under höst och vinter, och jag har lärt mig att den inte ska beskäras. För den blommar inte på årsskotten. Men här är alla gamla grenar sparade och nu pyntas i stort sett varje grentopp med små, små knoppar.
I maj får den komma ut på vår loftgång, till alla grannars glädje.
- Men ... Hur gör du?
- Sköter om den, säger jag.
Så nu börjar säsongen för den.
Första gången jag kom i kontakt med, eller såg hortensia på allvar, var i Brasilien på 70-talet. Jag var där å yrkets vägnar och häpnade över de täta häckar som fanns i stort sett överallt. Hortensiahäckar, alltså.
Hm ...? Det kanske man skulle satsa på.
2 kommentarer:
Och plötsligt kommer jag ihåg att såna stora häckar såg jag i Argentina också! Och i Bretagne! Det hade jag helt glömt bort.
@Elisabet
Bra med påminnelser ibland. ;-)
Skicka en kommentar