Men idag förärade den oss igen. Den sympatiska, orädda och charmiga lavskrikan. Den är känd för att gärna ta kontakt när man är ute i skogen. Kan gärna äta ur handen.
Jag kommer ihåg på den tiden då jag jobbade i Arvidsjaur och var ute och promenerade i omgivningarna utanför bebyggelsen. Plötsligt blev jag nästan förföljd av en eller ett par stycken, som verkade undra vad jag hade för mig.
Motsatsen - den pråliga nötskrikan är nog den största fegskiten i vår skog. Tittar jag ut genom köksfönstret och ser en nötskrika, får jag passa mig för att blinka, för då får den panik och flyr.
Lavskrikan är betydligt trevligare, enligt min smak.
- Välkommen hit, säger jag till den.
4 kommentarer:
Den som hemmavid kallas "kuoksiken/kåksiken"! (Den är nyfiken, alltså). Pappa berättade att den ofta kom fram till skogsarbetarna som satt och åt från sin medhavda matlåda.
@Elisabet
Det är en fascinerande fågel.
Jo - att härbärgera en lavskrika en stund i handen, möta den orädda skogsmörka blicken och känna dess klor hur de sticker lätt mot huden är en djupt sinnlig naturupplevelse långt utöver det vanliga.
Det har hänt mig vid några tillfällen i Ångermanlands inland i samband med kaffeeld och avslutande grillkorv. De plockar snabbt upp de läckra dofterna som verkar oemotståndliga.
Dyker helt sonika och helt ljudlöst fram ur den gamla skogen som mystiska andeväsen och samtalar komna närmare med mjuka, behagliga röster.
Dock äter de inte ur handen, tar bara godbiten och flyger bort. De hamstrar. Trevliga kamrater vid elden!
Vad gillar den att äta på er matning? Är den verkligen ensam?
@Thord Wiman
Jag har bara råkat notera en individ. Men den har sällskap av nötskrika ibland.
Här äter den talgboll.
Skicka en kommentar